Mina drömmars stad.
Mina drömmars stad - prolog.
I begynnelsen fick staden sitt sigill och märke: murar och torn intill vatten.
Skyddande sten restes mot allt som fanns utanför, mot fienden och vinden, mot kölden och mörkret. En gång hade staden legat hoprullad som en igelkott i en bergsskreva.
Murarna både skyddade och skymde. I grändernas skumrask smög skvallret och farsoterna. De som skyddades av murens styrka kunde dödas av dess stenkyla. Solen och vinden kom sällan åt att skura rent, stanken steg kvävande från strändernas jäsande sophögar och rännstenarnas slemmiga avfall. Alkoholister, brottslingar och självmördare fanns det fler av i staden än på någon annans plats.
Människorna utanför kunde frukta och hata staden, tala om hålan och varbölden, om jätten som slukade människoliv. Men ändå sökte sig många av dem dit, gav sitt blodoffer.
Några av dessa som kom skulle sedan alltid längta ut, bort från staden, tillbaka till livet utanför stenmurarna. Ändå stannade de, fanns alltid något som hindrade. Och deras barn och barnbarn blev stadens och älskade stenarna, när de sa att sommaren nalkades hade de känt stenens värme och inte blommans doft.
Staden var beroende av alla som drogs till den över vägar och vatten, utan denna ständiga blodgivning skulle den dö. Människorna som föddes i staden var färre än de som dog där.
Den väntade på honom, staden som så länge funnits i hans drömmar.
Kvällssolen slickade tak och torn glänsande blanka, slängde glitter i vattenflikarna som smög in mellan gyttret av hus. Grå berg reste kala klippor över trädgårdarnas och tobakfältens frodiga grönska. Stad serverad på silverbricka, framsträckt som gåva. Som om palatsen med gröna koppartak, kyrkorna med svarta spiror, hamnarnas fartyg och bergens träkåkar - som om allt var leksaker. Redo att gripas av ivriga händer, lockande nära, lättillgängligt.
Grå rökpelare steg från mälarsträndernas industrier, vittnande om möjligheterna.
Staden väntade. På den femtonårige pojken som ännu inte sett något av dess härlighet - och på alla andra som sökte sig till den.
Den fanns i deras drömmar och bjöd alla möjligheter.
Men en ung pojke varken kunde eller ville se att de flesta var mörka, att glädjens och livets möjligheter var mycket färre än sorgens och dödens.
Pojken drömde. Staden väntade.
Mina drömmars stad - epilog
Staden väntade, lyste blekt ur skymningen: murar och torn intill vatten.
Dunklet hade löst upp strändernas konturer, suddat gränserna mellan land och vatten. Men tornen stod fortfarande svarta och skarpa mot västerhimlens ljusare grå.
Med sin smuts och fattigdom - för dem som fötts där var staden ändå hemmet. De kände det när de gled genom gatornas trånga klyftor. Murkna träkåkar och brandgavlar med sönderfallande rappning var trygga och välkända märken, blev vackra i dunklet.
Men de flesta människorna kände bara sin del, sina kvarter. De gick i mönster och kom sällan utanför. Bara några hundra meter från de innötta såren var hus och gator lika okända som om de tillhört främmande städer, avlägsna länder. Och medan människornafick där förvandlades också de kända kvarteren, blev främmande.
Ty: staden växer och växer ständigt, så mycket blir nytt, så mycket förvinner. Innan vi märkt det år vi i en annan stad, har vi hunnit förvandlas till främlingar.
Så trolös är staden. Och ändå överger vi den inte, ändå älskar vi den så som bara den som har bedragits kan älska.
Den väntade på honom, lockade nedanför hans barndoms grå berg.
Män med trollstavar i händerna vandrade därnere i dunklet nu, ljus efter ljus flammade upp efter deras väg. I den tätnande skymmningen var staden en glödhög som någon blåst liv i: flammande, flämtande som ett drömslott i spisglöden.
Stad som leker och lyser, lyft på en bricka, framsträckt som gåva. Där nedanför bergen, i de rika kvarteren - där finns möjligheterna, framtiden. I dalarnas goda mylla växer allt som inte finns på de kala bergen. Där veäxer på praktblomstren och ogräset yvigare.
Staden och livet väntade. Också på den elvaårige pojken.
Han stannade just där Stora Glasbruksgatan öppnade sig mot slussområdet. Ett tåg pustade fram i gamla järngraven, spred sina väldiga moln av ånga när det dunkade in i tunneln.
I skyarna av rök, i de glittrande gatlamporna, i diset över Strömmen - överallt såg han löften. Några år till - så skulle han vara vuxen, redo att lyckas där andra misslyckats. Han visste att han fått stora möjligheter. Han hörde kanske till de utvalda, till dem som livet och staden log mot.
Pojken drömde. Staden väntade.
Staden väntade, lyste blekt ur skymningen: murar och torn intill vatten.
Dunklet hade löst upp strändernas konturer, suddat gränserna mellan land och vatten. Men tornen stod fortfarande svarta och skarpa mot västerhimlens ljusare grå.
Med sin smuts och fattigdom - för dem som fötts där var staden ändå hemmet. De kände det när de gled genom gatornas trånga klyftor. Murkna träkåkar och brandgavlar med sönderfallande rappning var trygga och välkända märken, blev vackra i dunklet.
Men de flesta människorna kände bara sin del, sina kvarter. De gick i mönster och kom sällan utanför. Bara några hundra meter från de innötta såren var hus och gator lika okända som om de tillhört främmande städer, avlägsna länder. Och medan människornafick där förvandlades också de kända kvarteren, blev främmande.
Ty: staden växer och växer ständigt, så mycket blir nytt, så mycket förvinner. Innan vi märkt det år vi i en annan stad, har vi hunnit förvandlas till främlingar.
Så trolös är staden. Och ändå överger vi den inte, ändå älskar vi den så som bara den som har bedragits kan älska.
Den väntade på honom, lockade nedanför hans barndoms grå berg.
Män med trollstavar i händerna vandrade därnere i dunklet nu, ljus efter ljus flammade upp efter deras väg. I den tätnande skymmningen var staden en glödhög som någon blåst liv i: flammande, flämtande som ett drömslott i spisglöden.
Stad som leker och lyser, lyft på en bricka, framsträckt som gåva. Där nedanför bergen, i de rika kvarteren - där finns möjligheterna, framtiden. I dalarnas goda mylla växer allt som inte finns på de kala bergen. Där veäxer på praktblomstren och ogräset yvigare.
Staden och livet väntade. Också på den elvaårige pojken.
Han stannade just där Stora Glasbruksgatan öppnade sig mot slussområdet. Ett tåg pustade fram i gamla järngraven, spred sina väldiga moln av ånga när det dunkade in i tunneln.
I skyarna av rök, i de glittrande gatlamporna, i diset över Strömmen - överallt såg han löften. Några år till - så skulle han vara vuxen, redo att lyckas där andra misslyckats. Han visste att han fått stora möjligheter. Han hörde kanske till de utvalda, till dem som livet och staden log mot.
Pojken drömde. Staden väntade.
Hyi hitto! Stina häilyä elämän ja kuoleman välillä
Stina, minä rakastan sinä!
Minä olla surullinen! Niin surullinen!
Minä itkeä pitkään aikaisemmin, minä olla niin surullinen!
Isä putosi mit mukana sinä, sinä olla rikkinäinen nyt. Minä olla niin huonotuulinen avata hän, hävittää Stina!
Minun STINA! Nyt olla minä oikea vihainen avata hän.
Minä pelottaa pikkulapset, pelottaa pääsiäisnoita.
AARRGGH!
Stina |
-- --
|
Hailya elämän ja kuoleman välillä, pian koulema. ;''(
Minä olla surullinen! Niin surullinen!
Minä itkeä pitkään aikaisemmin, minä olla niin surullinen!
Isä putosi mit mukana sinä, sinä olla rikkinäinen nyt. Minä olla niin huonotuulinen avata hän, hävittää Stina!
Minun STINA! Nyt olla minä oikea vihainen avata hän.
Minä pelottaa pikkulapset, pelottaa pääsiäisnoita.
AARRGGH!
Stina |
-- --
|
Hailya elämän ja kuoleman välillä, pian koulema. ;''(