Oh, behave

Allt började på en fiskebåt, vi var med för att söka efter vidunder i havet. Det var en ganska modern båt ändå, inte som de gamla vikingaskeppen som det borde vara med tanke på tiden vi befann oss i. Jag var en gud, och du var en gud. Men det visste jag inte då, jag var född halvgud, halvdödlig. Jag var uppfostrad som människa, och inte då medveten av mina krafter. Jag är Eshildra, undergångens gud.

Jag var på fiskebåten med min vän Santos, vi skulle ut och söka efter fängelset som finns under ytan, där de gudar som begått något så rått, ett något så fasansfullt brott, befinner sig. De blir dömda av Zeus att förevigt dränkas om och om igen. Vi var på det exakta stället där folk sett Poseidon, som håller de inne, och jag skulle bedja till honom att släppa min far fri.

Då kom stormen, en fruktansvärd storm, som om livet självt stod på spel.

Vinden var hård och kraftigt, havet blev snabbt mörkt och allt och alla stelnade. Förutom jag och Santos. Jag höll honom hårt i handen sedan innan och jag strålade av värme. Som ett element snurrade jag runt och värmde upp de andra. Stormen var över, men inte långt borta.

Santos förstod inte så mycket av det, min kraft var väldigt svag fortfarande. Även om jag kunnat hålla Santos varm och vaken var det på gränsen till uttmattning nu.

Det var då jag såg henne komma flygandes, under stormen som bildats och som var över på ett ögonblick kom två ringar upp. En virvel av vatten sköt dem upp mot henne, hon som var sänd av Hades, denna sändebudens gud som fick sitt namn Achildrobir, dotter till Hel och Hades, en ring av silver och en av guld. Hon tog en ring i vardera hand, enda gången de får vara tillsammans är i händerna på den rätte dödsrikets gud, Hades. Hon skrattade ett rått skratt och flög snabbt som ögat bort.

Hon hade ringarna, jag visste inte än vart vi var på väg, men jag flög efter, för den lilla stund jag pratat med min far insåg jag, att jag var tvungen att fösöka, att försöka för hela midgård. Jag kom ifatt mycket snabbare nu och var nästan framme vid henne.

Jag såg en tunn silverskimra vid hennes vrist och den löpte genom en stor port. Trycket, hettan, det spred sig fram med sådan kraft och hat att min värme slocknade tills den passerat. Det första jag tänkte på var trycket, hatet. Och sedan min värme, min konstanta värme sen vi var i fiskebåten, åh, det kändes som en evighet sen. Jag fortsatte och fick snabbt upp värmen igen.

Det var en lång gång, en stolpe innan silverskimran. Guldet skimrade längs väggarna som oändlig rikedom. Achildrobir stod redo längs framme vi podiet för att få sin belöning. Då insåg jag varför det varit så lätt att få tillbaka värmen, det var eld över allt. Det var då jag insåg att vi var hos Hades. Jag stannade hos Achildrobir på podiet och märkte att härifrån kunde man inte komma någonstans mer än därifrån vi båda kom. Jag ropade på henne och bad henne ge mig ringarna, men hon vägrade, så vi startade en kamp om dem. Jag fick in ett slag, men hon kom igen med två bättre, så höll vi på. Hon fick alltid till ett bättre och hårdare slag än mig. Då kom jag ihåg min fars röst. Samtidigt började min arm glöda, det var allt hat jag samlat på mig de senaste åren, sedan min far åkt in i fängelset. Jag fick tag i ringarna och flög, det snabbaste jag kunde, snabbare än vinden, bort till stolpen. Jag ställde mig med ryggen mot den, med armarna på vardera sida och beredde mig på trycket. Det kom, ännu mer kraftigt nu. Achildrobir var inte beredd och virvlade runt och ut utanför ingången, hon skadades svårt.

Jag hade ringarna i vardera hand, en silverring och en av guld. De tillhörde Zeus, men Hades ville själv bli överguden, så han trodde rikedomarna skulle hjälpa honom med det. Han kom, som ett yrväder av eld. Inte fullt så varm som man kunde tro. Jag stod med ryggen mot stolpen och darrade fortfarande, jag hade ännu inte återhämtat mig från trycket.

Han skrattade rått åt mig, jag var ung och darrig, han var stor och beredd. Jag såg på honom, att hans hår inte brann, och han var svart och grå, istället för orange och blå. Han skrattade, rått åt både mig och min svaghet, men han blev arg, då jag skrikit.

Brinn i helvetet Hades! Han flammade genast upp, istället för det svarta och gråa blev det orange och blått. Han sa, att innan han börjar ställa frågor om hur jag ska ta mig ut det här och innan jag är så stark att jag kan göra något motstånd mot hatets gud, helvetets gud, så ska han göra som han gjort med alla små flickor hittills.

Alla vet att Hades är en bock, han vill inte ha något han inte fått njutning av. Jag förväntade mig att jag bara skulle vänta, men mina krafter kom tillbaka innan han ens hade vänt mig uppochner. När han sedan tog i mig märkte han att jag liksom han strålade av värme och var fylld av hat.

Då vaknade jag.